Casa Lazio: Massimo Oddo
Historian om en världsmästare som drabbats av storhetsvansinne.
Massimo Oddos fotbollskarriär startade i det nordliga Italien och gick via ett rad antal lägre rankade fotbollsklubbar. Fiorenzuola, Monza, Prato, Lecco och Monza ansträngde sig alla till det yttersta för att se en potentiell landslagsback i ynglingen.
De misslyckades.
Via serie B och Napoli så hamnade så småningom Massimo i Verona. Klubben var på uppgång och avancerade snart till den högsta serien, och Oddo fick förtroendet som högerback. Han skötte sig okej - utmärkte sig mest för alla de straffar han iskallt sköt i mål - utan att för den skull imponera märkbart.
När Lazio fick upp ögonen för ytterbacken som kom från ingenstans så var han inte särskilt ung. Snarare i den åldern då fotbollsspelare skall vara på toppen av sina karriären. I Lazio växte Massimo Oddo något oerhört. Han fick regelbundet förtroende av sina tränare och var snart bofast på sin högerkant. En av lagets absolut viktigaste byggstenar, kanske rentav den viktigaste.
Säsongen 2003/04 vann Massimo sin första titel som fotbollspelare - Lazio vann bragdartat den italienska cupen. Innan dess hade Oddo fått chansen att spela i såväl Champions League som Romderbyn.
Allt verkade frid och fröjd. Ett nytt kontrakt signerades snart där parterna kom överrens om ett samarbete fram till sommaren 2008. Paralellt cirkulerade ett rykte om att Milan var ute efter försvararen. Irriterande, i synnerhet med tanke på att Massimo själv aldrig hade förnekat sina speciella känslor för Milan.
Inför fjolårssäsongen var Massimo viktigare för laget än någonsin. Mycket kretsade kring den spelare som också var lagets starkast lysande stjärna. Samtliga laziali tog honom till sina hjärtan, försvarade honom och gjorde sitt bästa för att påskynda en välförtjänt landslagsdebut i större sammanhang.
Och den skulle komma. Det ledde sedermera till en plats i VM-truppen. Efter en utmärkt säsong (vunnen assistliga och högt placerade i den interna skytteligan, dessutom med högt snittbetyg) kunde inte Marcelo Lippi blunda för den spelare som gått från ingenting till en respekterad världsback under sin tid i Lazio.
När sedan Massimo fick göra VM-debut i kvartsfinalen mot Ukraina, och Gli Azzurri gick hela vägen till guld, så var succèn total. Massimo Oddo festade loss och kvitterade ut en lång semester, i vetskapen om att fotbollskarriären var på sin absoluta topp.
När Massimo så småningom återvände till Lazio, en smula bakfull kan tänkas, så mottogs han med idel hyllningar. För Lazio-supportern som varit med och följt hela resan så var detta något alldeles speciellt. Vi om några visste hur mycket framgången betydde för Massimo, som genom påskriften på kontraktet lovat sin klubb lojalitet fram till dess att avtalet löpt ut.
Men Massimo var inte riktigt samma person när han kom tillbaka. Efter att i somras ha föreslåtts som lagkepten för Lazio (vilket de flesta laziali skrev under på) så intensifierades intresset från Milans håll.
Massimo började helt plötsligt att gråta.
Den professionella fotbollsspelaren, som förvandlats till en barnunge, trodde nu att han kunde få allt han pekade på. Det var Milan i hjärtat hit, och en alldeles för hög prislapp dit.
Den sista tåren fällde 30-åringen(?) efter hans första match för Lazio efter en alldeles för lång semester.
Mot Messina var det. I Coppa Italia, på bortaplan. När Massimo i den andra halvleken byttes ut, kunde han för allt i världen inte förstå varför. Han var ju trots allt världsmästare. Och han var ju trots allt mycket bättre än den klubb han spelar i. Att han var matchotränad hade naturligtvis ingen betydelse i sammanhanget.
Nej, för Massimo tyckte det var en mycket bättre idè att vägra ta Delio Rossi och Lorenzo De Silvestri i hand i samband med bytet. Någon som för övrigt tror att Lorenzo väntat på just det ögonblicket, att få ta i hand med sin sin föregångare och sedan springa in på planen? I samband med bytet fann även Massimo det lämpligt att (enligt rykten, skall visserligen tilläggas) demonstrativt kasta tröjan framför bänken och inleda en inte på något sätt barntillåten diskussion med Claudio Lotito.
Inte mycket mer med det. Massimo åkte hem, i vetskapen om att han trots allt är en ganska så bra fotbollsspelare, och hoppades på att Milan skulle köpa honom. I Lazio kunde han ju inte stanna.
Men nu blev det ju inte riktigt så. Milan var inte beredda att betala det pris Lotito krävde för att lösa Massimo från kontraktet med Lazio. Och med det följde naturligtvis ett uttalande från huvudpersonen själv, som indikerade något i stil med att han var en stolt Laziokapten nu efter att klubben värvat så bra.
Och så var sagan slut.
* * *
När man så sakteliga börjat hoppas på att man slipper en kapten vars klubbsympatier kan diskuteras, så presenterar sig en annan.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Delio Rossi inte väljer Oddo till mannen att representera mitt Lazio. Det finns spelare som förtjänar det mer. Jag hoppas dessutom att han väljer att bänka Oddo, eller åtminstone visa att ett uppträdande som detta inte är ok.
Oavsett hur bra han är, och hur mycket han må betyda för Lazio, så har han inget i vår tröja att göra. De spelare som representerar våra färger skall vara stolta över att göra det, annars är de ingenting värda.
Tack för allt Massimo, men min lagkapten kommer du aldrig någonsin att bli.
